"I Can't help feeling, We could have had it all..."

Du var egentligen bara en fling. Något fint och roligt som svepte förbi i mitt liv. Vi hade kul, vi hade några fina stunder. Visst blev jag besviken på dig när du lämnade mig bara några dagar efter att du hade kallat mig "älskling". Men jag förstår varför du gjorde som du gjorde. Jag höll på att göra exakt samma misstag bara några månader tidigare.

När jag är rationell (Läs:vaken) och tillåter mig själv att tänka på det som hände, är det här vad jag har kommit fram till. Du gjorde något dumt, men jag har förlåtit dig. Jag var inte heller den skarpaste kniven i lådan direkt.

Men när jag har somnat i min säng, tankarna får vandra som dom vill och drömmarna sätter igång, är det en annan sida av mig och ett annat tankesätt som kommer till liv. Den sidan jag kämpar hårt att förneka, den som är sårad och säger:

Är det något fel på mig? Varför ville du inte ha mig? Du sa att du inte kännde någonting för mig, men det är någonting i dina ögon som säger mig att du ljuger. Jag ser hur du tittar på mig. Jag ser hur glad du blir av mig. Hur viktigt det är för dig att vi fortfarande är vänner. Du kan inte låta bli att prata, skratta och krama mig och jag vet att du känner något för mig.

Jag har släppt dig. Jag har det. För om någon säger till mig att dom inte vill ha mig, så accepterar jag det. I vilket fall skulle det vara under min värdighet att ta tillbaka en person som har sårat mig på det sättet.

Men det skär fortfarande i hjärtat på mig när jag tänker på hur bra vi passade ihop. Inte ens du kunde förneka det. Och ja, jag tittar fortfarande bort när jag ser dig med andra tjejer. Jag blir fortfarande glad av att krama dig, även om det blandas med ett stråk sorg. Jag kan fortfarande få dig att stanna för min skull. Och ödet spelar fortfarande ut sina kort och försöker föra ihop oss.

Men nu ber jag Ödet, Dig och Mig själv: Släpp mig fri.