Jag kan inte fatta att det hände

Det är en såndär grej som man har mardrömmar om

och sen händer dom i verkligheten.

Jag blev helt paralyserad och visste inte vad jag skulle ta mig till,

så jag bara satt där och såg på er.

Såg på hur du skrattade med henne, hur hon rörde vid dig precis som jag brukade göra.

Jag fanns inte i er värld, fast jag satt rakt framför er.

Alla andra kollade på spänt på mig och höll andan och väntade på en reaktion som aldrig kom.

Men vad skulle jag ha gjort, blivit arg och slått någon (det känndes iofs som det mest lockande alternativet) Dragit på ett stort leende och bara låtsas att allt var okej?

Och när hon lutade sig fram och berättade allt, då kände jag hoppet pysa ur mig. För jag visste att jag inte kunde vinna. Enda sättet hade varit om han hade valt mig. Och i vilken drömmvärld kommer det hända?

Så jag förlorade. Eller gav upp är väl bättre uttryckt. För vem kan tävla mot en bästa kompis?

Ingen.

Nu har förra helgens "aktiviteter" hunnit ifatt mig. Jag har lyckats smälta lite av det som hände. I början var jag ju så himla cool och skrattade till och med åt dig. Jag kände ingenting. Jo jag kände mig faktiskt lite överlägsen. För första gången betydde det ingenting för mig, men det gjorde det för dig. Men som sagt, idag märkte jag att ingenting egentligen har förändrats. Jag är samma vanliga, svaga idiot som låter mig svepas iväg av dig IGEN. Jag svor ju att det aldrig skulle hända igen. Hur kunde jag ha så fel? Så nu finns du i mina tankar igen, och för det HATAR jag dig.

Varför kan inget bara vara enkelt?

Någonting är fel. Helt fel. Jag önskar jag visste vad. Jag hatar när folk säger upp kontakten med mig utan anledning. Det hade varit helt ok om jag hade gjort något fel, eller vi bråkat om något, men ingenting har hänt. Från den ena dagen till den andra så gick det från sommar till vinter. OCH JAG VET INTE VARFÖR. Sånt här kan jag blir helt galen på. Det enklaste hade ju varit att bara fråga rätt ut, men jag är inte bra på att vara rättfram. Av någon anledning ska jag alltid smyga runt alla problem som dyker upp. Bara för att jag inte vill pressa folk. Jag vet ju själv hur det känns ibland när man är på dåligt humör och bara vill vara ifred. Jag ger det en vecka, har det inte löst sig då blir jag helt enkelt tvungen att luska fram sanningen.

Fortsättning följer...

Det är så svårt att vara stark

men jag ska klara det.

För första gången i mitt liv har jag bestämt mig för att kämpa

för mig själv.

Ingen annan kommer göra det åt mig

det är bara jag som kan ta tag i det här.

För första gången i mitt liv

tänker jag på mig

bara mig.

Visst är det lustigt att vi människor gör samma misstag om och om igen. Varför gör man det? För att det är en välkänd stig att vandra? Läste en artikel om kvinnomisshandel och hur spåret oftast upprepar sig. Även om dom lyckas ta sig ur sitt ena förhållande, letar dom sig omedvetet tillbaka till samma situation igen även om det är med en annan kille.

Ur askan i elden.

Om man nu redan har insett att man omedvetet dras till en viss typ av människor, hade det då inte varit lätt att helt enkelt välja en helt annan typ av person.

Jag har försökt det några gånger. Personer som är snälla, roliga, charmiga, ser bra ut och som gillar en för den man är. Men i längden fungerar det inte. Om inte hjärtat finns med lever man i en lögn och sårar inte bara sig själv, utan även andra på kuppen.

Jag har inte gett upp. Jag har gått i samma fälla i snart två år. Jag kan inte definitivt säga att det är slut med det men jag ska försöka ändra mina vanor.

D

et är min tro att man kan hitta någon som man gillar och som gillar en tillbaka precis lika mycket. Vägen är lång och obekväm. Den svänger höger och vänster, har uppför och nerförsbackar. Det är inte alltid man ser målet. Men ibland är inte målet det viktigaste, utan det är att ha kul under tiden. Att streta på i uppförsbackarna och njuta av den kittlande känslan när det går nerför. Jag måste jobba på att lära mig att jag inte kan se hur allting kommer bli. Oväntade saker händer. Men om jag tittar tillbaka så ser jag glädje och sorg tätt ihop. Och jag ser lika mycket av båda. Ibland gör man sig själv blind. Det är att göra sig själv en otjänst. Jag har fått ögon att se med, det är dags att använda dem.

Jag har en vän därute som i princip har sagt upp kontakten med mig helt. Men just i denna stund önskar jag att jag kunde åka hem till henne och berätta hur tacksam jag är över att hon finns till och hur mycket jag älskar henne.

Nu kan jag inte det, så det får helt enkelt bli såhär istället:

Jag älskar dig <3

Önskar att du fanns här vid min sida

med din hand i min

och talade om för mig att jag var den enda

Jag är så osäker på dig

vet inte vad du tycker eller tänker

Allting jag gör, allting som händer

ingenting förändras

Om och om igen letar jag efter tvivel på mina känslor för dig

men jag kommer bara fram till samma slutsats

Du är den jag vill ha

Jag behöver hjälp, men är för stolt för att be om den. Varför är det så? Varför uppfostras vi i att vara inte bara vara starka, men löjligt starka. Helst ska man inte visa den minsta svaghet. "Den starkaste överlever" är mångas favorituttryck. Och visst är det så. Man ska slå sig fram i livet. Kvinnor måste bete sig som män för att komma någon vart. Den som öppet visar sig sårbar är inte längre en medlem av flocken, för när man väl har visat sin svaghet är man ett lätt byte.

Varför har vi så mycket rovdjursinstinkter kvar?

"I Can't help feeling, We could have had it all..."

Du var egentligen bara en fling. Något fint och roligt som svepte förbi i mitt liv. Vi hade kul, vi hade några fina stunder. Visst blev jag besviken på dig när du lämnade mig bara några dagar efter att du hade kallat mig "älskling". Men jag förstår varför du gjorde som du gjorde. Jag höll på att göra exakt samma misstag bara några månader tidigare.

När jag är rationell (Läs:vaken) och tillåter mig själv att tänka på det som hände, är det här vad jag har kommit fram till. Du gjorde något dumt, men jag har förlåtit dig. Jag var inte heller den skarpaste kniven i lådan direkt.

Men när jag har somnat i min säng, tankarna får vandra som dom vill och drömmarna sätter igång, är det en annan sida av mig och ett annat tankesätt som kommer till liv. Den sidan jag kämpar hårt att förneka, den som är sårad och säger:

Är det något fel på mig? Varför ville du inte ha mig? Du sa att du inte kännde någonting för mig, men det är någonting i dina ögon som säger mig att du ljuger. Jag ser hur du tittar på mig. Jag ser hur glad du blir av mig. Hur viktigt det är för dig att vi fortfarande är vänner. Du kan inte låta bli att prata, skratta och krama mig och jag vet att du känner något för mig.

Jag har släppt dig. Jag har det. För om någon säger till mig att dom inte vill ha mig, så accepterar jag det. I vilket fall skulle det vara under min värdighet att ta tillbaka en person som har sårat mig på det sättet.

Men det skär fortfarande i hjärtat på mig när jag tänker på hur bra vi passade ihop. Inte ens du kunde förneka det. Och ja, jag tittar fortfarande bort när jag ser dig med andra tjejer. Jag blir fortfarande glad av att krama dig, även om det blandas med ett stråk sorg. Jag kan fortfarande få dig att stanna för min skull. Och ödet spelar fortfarande ut sina kort och försöker föra ihop oss.

Men nu ber jag Ödet, Dig och Mig själv: Släpp mig fri.